Tisdag
Idag vaknade jag av att telefonen ringde, jag svarade inte eftersom det var privat nummer och jag tycker inte om att svara i telefonen när jag är alldeles nyvaken. Hursomhelst så lämnade denna person ett meddelande och det visade sig att det var min reumasköterska.
Hon har försökt att ta kontakt med mig tidigare en gång men jag har undvikit henne. Jag ska egentligen gå på salasopyrin men jag började aldrig eftersom jag var tvungen att ta regelbundna blodprov, jag vet att det är fånigt men jag avskyr blodprov, blir svimfärdig varje gång och går och gruvar mig långt innan det ska ske. Det är så fruktansvärt onaturligt att sticka in en nål i armen, bara nu när jag skriver om det så börjar jag må illa.
Jag har alltid haft en sån här inställning till blodprov. Hur som helst så slutade jag med medicinerna förut då jag gick på methotrexate eftersom jag inte tyckte om biverkningarna främst då illamåendet. När min reumatolog fick reda på det så sa han att "då skriver vi ut dig" och det känns ju inte bra heller.
Jag har nästan under hela mitt liv haft en vanlig barnläkare och denne har inte kunnat någonting när det gäller reumatism. Han har alltid gett mig tabletter som inte har fungerat och sedan inte trott på mig när jag har berättat det för honom. Så jag känner att jag verkligen vill behålla min reumatolog istället för att få en läkare som inte är insatt i sjukdomen på samma sätt.
Nu hör det till saken att jag känner att jag skulle behöva börja med tabletter igen, jag är inne i ett skov och jag har ingen möjlighet att vara det, har alldeles för mycket att göra plus att jag har ensamt ansvar för hundarna under veckodagarna och jag måste orka med dom.
Men hur ska jag kunna börja ta blodprov? det är inte bara det att jag hatar att ta blodprov. Jag måste även ta mig till sjukhuset vilket är en bit och sedan betala 80 kr för varje prov vilket jag inte alltid har råd med, speciellt inte när de ska tas så ofta.
Samtidigt vågar jag inte börja med tabletterna utan att ta proverna, tänk om någon händer med min lever?
Jag tror att jag ska ringa till min reumasköterska och prata med henne även om jag vet att jag inte kommer få någon förståelse.
Jag avskyr dessa sjukhusidioter som bara ska döma en.
Vi får se hur jag gör, det var skönt att få klaga av sig lite i allafall.
Hon har försökt att ta kontakt med mig tidigare en gång men jag har undvikit henne. Jag ska egentligen gå på salasopyrin men jag började aldrig eftersom jag var tvungen att ta regelbundna blodprov, jag vet att det är fånigt men jag avskyr blodprov, blir svimfärdig varje gång och går och gruvar mig långt innan det ska ske. Det är så fruktansvärt onaturligt att sticka in en nål i armen, bara nu när jag skriver om det så börjar jag må illa.
Jag har alltid haft en sån här inställning till blodprov. Hur som helst så slutade jag med medicinerna förut då jag gick på methotrexate eftersom jag inte tyckte om biverkningarna främst då illamåendet. När min reumatolog fick reda på det så sa han att "då skriver vi ut dig" och det känns ju inte bra heller.
Jag har nästan under hela mitt liv haft en vanlig barnläkare och denne har inte kunnat någonting när det gäller reumatism. Han har alltid gett mig tabletter som inte har fungerat och sedan inte trott på mig när jag har berättat det för honom. Så jag känner att jag verkligen vill behålla min reumatolog istället för att få en läkare som inte är insatt i sjukdomen på samma sätt.
Nu hör det till saken att jag känner att jag skulle behöva börja med tabletter igen, jag är inne i ett skov och jag har ingen möjlighet att vara det, har alldeles för mycket att göra plus att jag har ensamt ansvar för hundarna under veckodagarna och jag måste orka med dom.
Men hur ska jag kunna börja ta blodprov? det är inte bara det att jag hatar att ta blodprov. Jag måste även ta mig till sjukhuset vilket är en bit och sedan betala 80 kr för varje prov vilket jag inte alltid har råd med, speciellt inte när de ska tas så ofta.
Samtidigt vågar jag inte börja med tabletterna utan att ta proverna, tänk om någon händer med min lever?
Jag tror att jag ska ringa till min reumasköterska och prata med henne även om jag vet att jag inte kommer få någon förståelse.
Jag avskyr dessa sjukhusidioter som bara ska döma en.
Vi får se hur jag gör, det var skönt att få klaga av sig lite i allafall.
Kommentarer
Trackback
